Många djurägare vet att man röntgar höfterna på hundar och det är inte många som ifrågasätter det. Att man gör samma sak inom vissa kattraser orsakar däremot ofta förhöjda ögonbryn, men jo, problemet finns även där.
Höftledsdysplasi (HD) är en defekt i ledskålen i bäckenet. Det är en ärftlig defekt och innebär att ledskålen inte är så djup som den normalt skulle vara. Som ett resultat av detta så passar inte höftledskulan in i ledskålen på ett bra sätt, vilket leder till att ytorna börjar skava felaktigt mot varandra. När detta sker nöts det brosk som finns som smörjmedel mellan höftledskulan och höftledsskålen i bäckenet ned, kvar blir det bara ben. Eftersom kroppen inte kan producera nytt brosk kommer ben att nötas mot ben när djuret går, något som är mycket smärtsamt. Kroppen försöker ändå att reparera skadan genom benpålagringar, men det förvärrar tyvärr bara situationen ännu mer.
Katter är generellt sett mycket duktiga på att dölja smärta och de kan lida av HD utan att halta överhuvudtaget. Istället kan de röra sig mer försiktigt eller mindre än vad katter gör normalt och de kan också undvika att hoppa. Katter med en lindrig grad HD kanske inte alls lider av det, medan andra katter har så ont att de måste avlivas redan i tidig ålder. Eftersom katter sällan visar några tecken på att de har ont har denna typ av problem sällan dragit till sig någon större uppmärksamhet. Enligt forskare är det troligen en av anledningarna till att katter inom vissa raser idag har en ökad risk att drabbas av HD.
Det är inte fastställt men man anser att HD nedärvs polygent recessivt. Det betyder att det är flera gener som är involverade och styr om katten utvecklar HD eller inte (samma som på hund). Katten måste ärva en defekt version av en/flera gener från båda sina föräldrar för att symptom ska uppstå. Det är antagligen därför problemet ses som så lurigt, då man mycket väl kan para två katter som har bedömts ha bra höftledsstatus, men som ändå får avkommor med dåliga höfter. För en katt kan bära på anlaget för HD, men har själv fina höfter.
Det är tyvärr inte kännt vilka gener som är involverade i uppkomsten av HD, allt hade varit mycket enklare då. Istället är det rekommenderat att varje katt som ska användas i avel bedömmas via röntgen om dess status är bra eller dålig. Det garanterar som sagt inte att avkomman blir fri från höftledsproblem, men det minskar tydligt risken för de ska drabbas kan man se från hälsoprogrammets statistik.
Rekommendationer
Hälsoprogrammets rekommendationerna är att alla maine cooner ska testas för HD innan de används i avel. Syftet är att minska HD inom rasen. HD-graderingen görs för varje höftled och delas in i "normal", "gränsfall", "1", "2" och "3", där normal till grad 1 (på sämsta höft) är godkänt att användas i avel. Katter med grad 1 ska uteslutande paras med en katt med normal HD-status. Grad 2 och 3 klassas som måttlig till grav HD och de katterna ska inte användas i avel.
Avkommor efter föräldrar parade enligt PawPeds rekommendationer får bättre höfter än avkommor efter föräldrar där man inte känner till höftledsstatusen alls.